Dagens moment är lite av en klassiker som tåls att upprepas, för den är helt galen egentligen.
Jag var på pubcrawl i Edinburgh med alla utbytesstudenter. En av de första dagarna och jag kände i stortsett ingen. Den natten hade det fryst på och var så halt ute + att jag valt platta ballerinas utan sula. Jättebra, flög som en vante vart jag än gick. Hur som helst, efter 2 pubar (nej jag var inte packad, men det kan ha verkat som det) så går jag och pratar med lite nya människor och vi kommer till en stentrappa. Ena killen tyckte jag var lite söt så jag tittade kanske mer på personen jag pratade med än trapporna, och halkar och rullar ner för trappan. Inte graciöst halkar lite som man kan göra, utan rullar ner som en säck potatis. Jag rullade så länge att jag han tänka "när ska jag stanna?" Folk kom rusande, oroade hur jag mådde. Kunde inte brytt mig mindre ska jag säga, sjukt generad och knallröd som en stoppskylt säger jag att allt är bra och att vi ska gå vidare. Jag hade faktiskt inte ont, hur galet det än låter. Men för att blidka mobben av okända människor runt mig sa jag lite tyst, min fot gör lite ont (kunde slagit ihjäl mig). Alla nya människor lugnade mig och sa att allt var ok, ingen såg nåt.
Generad hittade jag en bekant på nästa bar och sa "Sili, I just fell down the stairs, I need a shot".
Under kvällen kom kommentarerna, "Oh, you're the Swede that fell down the stairs..." Ja, det var jag... Men vaddå, de kommer aldrig glömma mig? Mirakulöst hade jag knappt blåmärken och jag mådde bra. Har alltid undrat hur det känns att trilla ner för en trappa... det är inte så farligt...
No comments:
Post a Comment